2010-10-27

Urminnes tecken - Kerstin Ekman (2000)

Jag läste en gång en tidskriftsartikel där journalisten skrev om Kerstin Ekman. Inget vederhäftigt, men utifrån egna intryck, så pass att jag insåg att alla inte kan ta till sig Kerstin Ekmans böcker. Journalisten skulle antagligen behandla den då nyutgivna Urminnes tecken, men gav den bara ett raskt omdöme i stil med 'den mest svåruthärdliga' och gick vidare till andra tankar kring författarskapet. Det blev alltså ingen recension. Jag kan ha upplevt en liknande förvirring inför Rövarna i Skuleskogen när den var ny (1988).

Gun-Britt Sundström menade i en artikel i SvD 2010-08-01 att 'ingen skriver så obarmhärtigt' som Kerstin Ekman. Med en blinkning åt romantiteln Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman väjer inte för något mänskligt elände. Hon förskönar aldrig det som inte är skönt. Och dessutom innehåller allt många lager och blir därför just så ogripbart som livet självt. För att inte tala om all lärdom - Kerstin Ekman är mycket beläst. Vilket är en stor del av min egen inledande förvirring inför Rövarna i Skuleskogen. Jag hängde inte med. Det blev nästan för mycket att ta in.

Nu har jag själv läset Urminnes tecken och finner den charmerande. Och jag vet många som älskar den. Visste kan den vara svårgripbar. Det är ogripbara väsen det handlar om, varken djur eller människa. Den är sagolik, i utkanten av mänsklig tillvaro, och samtidigt en civilisationskritik. Allegori över minnet, har man sagt, och visst är det ett tema. Men för mig är den mest av allt är det sökandet efter att andligt innehåll. Barnen Gollie och Silpe söker sin saknade lillebror, vill utföra ett stordåd för att få sina föräldrars uppskattning. Och de finner ljuset i det ofattbart fantastiska fjällrummet av kristall. Färden dit är svår och mörk, de måste simma genom svart kvävade vatten. Men de finner den. Och de finner Urminne. Den varelse, varken fågel eller fisk, som de skulle vilja ställa till svars för allt krig och elände som rått allt sedan Urminnes tecken.

Jo, jag finner det charmerande. Krig och mobbning finns hela tiden i bakgrunden. Men Gollie och Silpe uppfylls av den uppenbarelse de fått. Men tiden går och även den bleknar bort. Och just så kan det kännas. Uppenbarelser med flikar ur en verklighet bortom denna känns livsviktiga, men ändå bleknar de. Tills man knappt vågar tro på sina egna erfarenheter längre. Och Urminne kan de inte ställa till svars, han följer dem, som en inre fantasi och lekfullhet, men någon levandes 'nytta' har dom inte av honom.

Med andra ord, en allegori över författandet. Som människor skapar vi berättelser. Och inte hjälper det oss att bli av med krig och elände. Trots att de "är tänkvärda och ibland ganska vackra". Det är ju därför jag läser, jag söker texter som är tänkvärda och har sin inneboende skönhet. Och man önskar att de skulle förändra världen. Men krig och elände består ...

Urminnes tecken skänker mig en förhöjd livskänsla. I synnerhet andra halvan, när jag slagit mig till ro i denna Kerstin Ekmans alldeles egenskapade värld. Som är så uppenbart en nivå av vår egen. Jag har läst denna i pocket på bussen. Det har blivit många långa resor till och från sjukhuset nu i oktober när min mor varit inlagd. Texten kräver tid och utrymme.

Övrig tid jobbar jag vidare på min uppsats, närläser Mörker och blåbärsris. Och jag finner bara fler och fler betydelselager och symboler. Det är en oerhört rik roman, som definitivt har viftats undan alltför snabbt av de omskrivna efterkommande romanerna om Kvinnorna och Staden. Inte minst handlar den om människans behov av tecken. Anvisningar för hur vi ska finna rätt väg i livet, kanske t.o.m för så basala saker som för att överleva, få arbete och inkomst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar